Skrämmande

Dom senaste åren har varit ett himmelrike för skräckspelentusiaster, då trenden att göra skräckspel mer actionorienterade har börjat avta och survival horror har börjat komma krypandes tillbaka från skuggorna.

Resident Evil: Biohazard (2017)

Efter dom mer actionpackade 5:e och 6:e delarna så bestämde sig utvecklarna på Capcom att återigen försöka söka sig till rötterna och hitta tillbaka till den gamla formeln som originalet från 1996 introducerade oss för och skrämde oss sanslösa med. För första gången så spelar man ur förstapersons vy och är ej längre en vältränad kommandosoldat eller polis, utan en helt vanlig Svenson. Inför denna del så diskuterade man först att gå en liknande väg som med RE: 6, men bestämde sig sedan istället för att ta inspiration utav den gamla kultklassikern Evil Dead (1981) och förhålla sig till en enda plats, skala ner på antalet fiender och göra huvudrollskaraktären till en vanlig person. För att åstadkomma mycket mer detaljerade och verklighetstrogna miljöer och varelser så tog man avstånd ifrån sedvanliga platta texturer med bump och normalmapping och använde sig istället utav photogrammetry för att skanna in objekt och modeller gjorda utav ett team specialeffektsexperter. Man undvek även att göra vissa objekt icke skalenliga, något som varit nödvändigt tidigare då man spelade i tredjeperson och behövde få vissa objekt som gick att interagera med att stå ut ur miljöerna tillräckligt för att bli uppmärksammade utav spelare. Man marknadsförde även spelet med en demo som först inte gick att klara ut till 100% förrän efter flera uppdateringar som kom med jämna mellanrum fram till huvudspelets release. Spelet blev väl mottaget utav både fans och utav spelpressen där många höll med om att Resident Evil återigen hade funnit sin väg tillbaka till ren och skär skräck och panik och många uppskattade dess sätt att flörta med found footage genren samtidigt som det behöll kvar tillräckligt mycket utav Resident Evil känslan för att kännas som en del utav samma universum.

 

Outlast (2014)

Ett annat spel som innan RE: Biohazard bestämde sig för att dumpa steoridfyllda, snaggade muskelmän och bystiga femme fatales för en helt vanlig Svenson karaktär var Red Barrels Outlast. Detta spel hade skräckfanatiker på sina önskelistor långt innan det kom ut då Red Barrel lyckades med konstycket att både skriva en egen historia samtidigt som man kärleksfullt klämde in i princip alla skräckklichéer och klyschor på ett och samma ställe. Journalist som mottager ett mystiskt meddelande, ett mentalsjukhus ägt utav ett skumt forskningsbolag, sekter och mycket, mycket mer.  Men till skillnad från dom flesta andra skräckspel så har man som spelare ingen möjlighet att kämpa tillbaka, utan får istället förlita sig på att smyga omkring, gömma sig eller springa i blind panik nerför dom skralltiga, mörka korridorerna. Till skillnad från RE: Biohazard så har man fler fiender än endast Barker familjen och deras kidnappade offer, men liksom tidigare nämnda titel så finns det här fiender som i princip är odödliga till storyn säger att dom kan ”besegras”. Spelet satt fart på många hjärtan och adrenalinet flödade friskt när det kom ut 2014 och det finns en uppsjö utav youtube-videos där folk spelar spelet och blir överdrivet rädda, men det går ändå inte att förneka att det är en riktig pulshöjare!